Två veckor, 14 dagar
Jag skrev det här inlägget igår runt 23.00.. Nu kommer en liten förkortning på det som försvann..
Om prick två veckor vid den här tidpunkten ligger jag i soffan hos mamma och pappa och ser tv (och äter SVENSKA OLW chips). Eller jag sover nog kanske eftersom jag ska vara på jobbet klockan 6.30. Det är sjukt vad tiden har gått fort. Förmodligen för att jag bor i en storstad. Det är galet bara 14 (13) dagar kvar i mitt paradis! En del av mig vill verkligen stanna och en del vill hem. Blandade känslor. Vill verkligen stanna eftersom jag har träffat nå så GRYMT härliga människor! Jag vill hem för att jag saknar familj, släkt, vänner, svensk mat (kan som säga att jag är lite less på baked beans i tomatsås, bacon och äggröra. Ska bli gott att äta en ostmacka! För som ni säkert redan vet så finns det inga osthyvlar i detta land. Man skivar osten med kniv och det blir ju inte direkt som med osthyvel. Det är inte heller gott eftersom osten är inte god här) och sist men inte minst för att jag vill slippa bo på en "flygplats". Det är ju inte alls långt ifrån Heathrow där jag bor så man hör ju flygplanen väldigt väl. Typ som att dom bara flyger en bit ovanför huset. Nog för att dom går ner för landning. Första tiden när jag bodde här när jag inte var van så var det väldigt svårt att somna på kvällarna eftersom planen kom jaa typ HELA tiden. Så då var öronproppar min bästa vän! Nu tänker jag inte alls på det. Aja, nog prat om detta.
När jag satt hemma i soffan och skickade in min ansköan till Marie så insåg jag nog inte vad jag hade gett mig in på. Det var lite pirrigt när jag tryckte på skicka knappen. Kommer nån att läsa mitt dear family brev? Spännande. Sen så var det ju såklart några familjer som gjorde det. Hade tre intervjuer och jag fastnade för en familj och sen gick allt så väldans fort. Kom inte exakt ihåg hur många dagar efter jag hade fått samtalet från Marie att det var en familj som tackat ja. Så där var jag, hade mitt eget rum i Barnes i London. Jag, själv i London? Tur att alla engelskmän är så enormt hjälpsamma, det är verkligen inte som i Sverige. Jag som aldrig hade åkt flyg själv? Hur skulle detta gå.. Men det gick alldeles utomordentligt bra. Har en svensk au pair som granne också och det tackar jag för. Har träffat så sjukt underbara personer under resans gång. Jag är så stolt över mig själv att jag har flyttat hit till London. Jag sa till Angelica när vi var här på en weekend att någon gång i mitt liv ska jag ha bott i detta land och vart är jag idag, jo i London och jag har gjort det, själv.
Ska bli konstigt att komma hem. Inga ungar som kommer in och vill säga godnatt, inte följa ungarna till skolan,
inte laga mat åt dom osv osv. Kommer att kännas konstigt eftersom jag har ju som blivit deras "storasyster".
När man har bott i en storstad sen förra september kan jag ju säga att lilla TRÅKIGA Skellefteå kan slänga sig i väggen. Det är ju lite grått och trist här. Allt är snett finns nog ingenting som är rakt här och det regnar typ jämt. MEN jag måste bara säga att utelivet är grymt och då menar jag GRYMT BRA. Sen all shopping, sevärdheter och alla dessa enormt stora parker. WIIIIHOOO! Det går inte att jämföra med Skellefteå. Det är underbart, det händer alltid något i detta land. Underbart är vad det är. Jag är så otroligt glad över mig själv att jag gjorde det här. Ville ju som inte direkt bli fast i Skellefteå, pojkvän osv, ja jag tror ni fattar vad jag menar. Man lever bara en gång och det finns så mycket mer av att se ute i världen.
Ja som ni vet så kommer jag att jobba hemma på Rönnskär i sommar och sen får jag se vad som händer i höst. Mot nya äventyr!
Annars så imorgon (idag) har jag bestämt att jag ska skypa med familjen eftersom världens bästa syster kommer hem till Svea rike! Lalalalalala!! Okej, det är ju inte samma sak som att ses i verkligheten men det är ju iaf något. Jag kom ihåg när vi stod på Skellefteå flygplats och sa hejdå och hade tårar i ögonen den 7/9 -11 och 271 dagar senare (alltså när jag kommer hem) så ses vi igen!
xxxxxx
